femmesage.blogg.se

Det finns något jag själv jobbar med, som är på toppen av listan på svåraste förändringarna jag behöver göra i min personliga utveckling.

 

Att säga nej när jag vill säga nej. Utan skuldkänslor och utan förklaring. 

 

Det kan låta enkelt för vissa. Det är väl bara att säga nej? 

 

En empat med en medberoende-personlighet kan inte bara säga nej, tyvärr. Det är nog något många empater och medberoende delar. Svårigheterna med att yttra ordet nej.

 

När jag gick hos min psykolog för ungefär två år sedan sa hon något till mig, som jag har tagit med mig sedan dess och försökt applicera i mina beslut. Jag minns det som igår, hur vi satt där i ett stort rum med bruna skinnfåtöljer och en liten whiteboard-tavla där hon hade skrivit en karta om mitt medberoende-beteende. Mer om det i ett annat inlägg.

 

Hon sa: "Ibland måste man säga nej till andra för att säga ja till sig själv".

 

Jag förstod inte, det lät både obehagligt och extremt egoistiskt i mina öron. Jag kan ju inte bara säga nej till saker hursomhelst - det går inte, så gör man inte. Det sorgliga i det här var att jag till och med tänkte att jag inte har några rättigheter att bara säga nej.

 

Nu har det gått två år - och vet ni vad jag har insett? Jag har förstått att jag inte längre kan kapitulera hela mig själv för andra människors behov av mig. Det var precis det jag gjorde förr (och som jag fortfarande jobbar med). Hela mitt tankesätt och mina val handlade ofta om att vara till lags för andras förväntningar. Jag tackade ofta ja fast jag ville tacka nej. Jag hade ofta ont i magen och ångest. Jag kände mig som en fånge i mitt eget liv. Idag känns det nästan sorgligt att tänka att den fängslande känslan berodde på att jag inte kunde yttra ordet nej. Tre bokstäver, som tar en halv sekund att säga - men ändå var så svårt och ångestladdat. Att våga säga nej, rakt och tydligt, helt utan förklaringar.

 

Det som jag har fått jobba mycket med, är att jag inte både kan säga nej och samtidigt ta ansvar för mottagarens känslor. Det var precis det jag gjorde förr, dels sa jag nej med en milslång förklaring om varför jag säger nej, som kändes både fel och blottande för min integritet varje gång jag gjorde det. Efter det försökte jag "rätta till allt" - eftersom jag kände att mottagaren blev besviken, irriterad, nollställd eller ledsen. Den känslan fixade inte jag, känslan av att göra någon besviken, så jag försökte paketera in det hela i någon härliga fluffig förpackning. 

 

Svåra erfarenheter gör en tack och lov klokare. För vet ni vad? Ovanstående är tyvärr inte varken ett ärligt eller särskilt schysst sätt att kommunicera. Förstår ni vad kontraproduktivt - något man själv tror gör gott - egentligen kan skada människor mer.

 

 

Jo, att säga ja fast du vill säga nej är inte ärligt. Om du går på en fest du absolut inte vill vara på - då är du inte ärlig. Jag vet idag att jag kan ha uppfattats både som oärlig och i värsta fall manipulativ när jag hållit på såhär, speciellt i mitt tidigare förhållande. Dock har syftet aldrig varit att såra eller skada någon - utan jag har bara haft så otroligt svårt för att säga nej utan skuldkänslor. Jag har tyckt så extremt synd om mottagaren. Skuld och åter skuld. Skuldkänslorna har ätit upp mig inombords, så jag har nästintill gjort vad som helst för att kunna rätta till mottagarens känslor av besvikelse. Det jag oftast gjort då är att jag har frångått mina egna behov, tackat ja till andra och nej till mig själv.

 

Detta självsaboterande beteende ledde inte bara rakt in i en djup livskris och djup depression utan även i ett stort självförakt. Idag är jag tacksam över att jag vaknade upp ur detta (medberoende)-beteende och insåg att det inte är hållbart ur ett långsiktigt perspektiv.

 

Idag jobbar jag med att säga nej utan förklaring, dels för att jag har insett att många andra säger nej till mig utan förklaring och jag skulle aldrig begära en förklaring av till exempel en kollega eller vän.

 

Varför skulle jag vara undantagen? Att jag är den enda personen i världen som måste förklara mig varje gång jag säger nej? Förväntningarna av att jag ska förklara mig sitter mer i mitt eget huvud än hos min omgivning. För jag har faktiskt en väldigt fin, klok och förstående omgivning av vänner kring mig.

 

Det här är dock svårt för mig. Jättesvårt. Ibland när jag skriver ett sms där jag ska säga nej, vill fingrarna direkt styra in på en novell av förklaringar - samtidigt som jag många gånger får läsa om allt igen och radera samt även om det tar emot skicka ett "tyvärr, jag behöver tacka nej".

 

Här suger det fortfarande till i magen av ångest och oroskänslor. Mina tankevurpor gör fortfarande att jag tycker att jag låter så fruktansvärt otrevlig, dryg och jag kan känna mig som världens sämsta människa som sätter mina egna behov före andras. Jag kan fortfarande redan då börja skriva på min novell av förklaringar till varför jag säger nej - ibland faller jag dit och skickar, ibland lyckas jag rida ut vågen av oro.